30:1 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

30:2 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

30:3 Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

30:4 Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

30:5 Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

30:6 I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

30:7 Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

30:8 en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

30:9 Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

30:10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

30:11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

30:12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

30:13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

30:14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

30:15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

30:16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

30:17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

30:18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

30:19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

30:20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

30:21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

30:22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

30:23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

30:24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

30:25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

30:26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

30:27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

30:28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

30:29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30:30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.