10:1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?

10:2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!

10:3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.

10:4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.

10:5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.

10:6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»

10:7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.

10:8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.

10:9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.

10:10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.

10:11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»

10:12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.

10:13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?

10:14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.

10:15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.

10:16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.

10:17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt